Historia Vikingasmycken

Vikingarna framställs oftast som våldsamma krigare vilka terroriserade sina grannar och njöt av krig och blodsutgjutelse. Men en närmare titt på vad vi faktiskt vet om vikingarna avslöjar en rik kultur som uppskattade utforskning med stora hantverkare, som byggde sina fartyg, smidde sina vapen och skapade värdefulla smycken.

Precis som människor idag tyckte vikingarna om att se bra ut. Därför bar vikingar ringar, armband och halsband för att bli mer attraktiva. Broscher var både attraktiva och spelade en viktig roll i att pryda vikingakläder.

Vikingarna skapade sina exklusiva vikingasmycken med en så kallad vaxmetod. Detta gjorde man genom att göra en vaxform av det önskade smycket och sedan hälla smält metall i formen. När den svalnat bröts vaxformen itu och smycket med sin fina glans plockades ut..

Vikingarnas smycken var mer än bara smycken och spelade en viktig roll i vikingasamhället.

Ett sätt som vikingarna visade lojalitet till andra var genom utbyte av smycken. Rika herrar gav ofta bort smycken av ädelmetaller till krigare för att säkerställa deras troskap och lojalitet.

Ledarna behöll inte sina rikedomar, utan återfördelade dem inom samhället. Detta garanterade ett starkt band och lojalitet i gruppen. Vikingarna var oerhört stolta över sin kultur och hyllade sina gudar (bl.a Tor, Oden och Frej) genom att bära smycken i deras ära.

Vikingasmycken bars av både män och kvinnor och var mestadels gjorda av brons eller silver. Vikingarnas smycken användes även som valuta för utbyte mot varor eller tjänster.

Vikingasmycken var ofta utformade som symboler, såsom Mjölner (Tors hammare), runskrift och Valknutar och Yggdrasil (Livets träd). Dessa smycken har man hittat i många vikingagravar, vilket antyder att de hade ett högt värde på den tiden. Vikingar begravdes ofta med smycken eftersom man trodde att de skulle behöva rikedom för att leva bekvämt i efterlivet. Speciellt för de vikingar som stupade i krig (enhärjarna) och skulle till Valhall för att svinga en bägare med Oden. Nedan följer ett citat från sången om Grimner, Grímnismál,vers 9-10: